Lång-Daniel höll ordning på Stromboli

Lång-Daniel, Daniel Jonsson, legendarisk ordningsvakt på danspalatset Stromboli. ”Det räckte med att jag bara visade upp mig så blev det ganska lugnt.”

Lång-Daniel. Det gick historier om honom. Två meter lång. Kraftkarl. Ordningsvakt på dansbanorna under en tid när det kunde vara gott om både folk, sprit och slagsmål mellan byarna. Så jag åkte till Västerövsjö. Daniel Jonsson mötte på förstubron till den stora gula gården och snart satt vi vid köksbordet. Han var nästan 80 nu. Men när vi hälsade försvann min högerhand fortfarande in i hans. Allt hade börjat 1955. Ungdomarna i bygden hade byggt dansbanan Stromboli i Övsjöbyn. Alla hjälpte till. Men ingen ville vara ordningsvakt. Daniel var 23 år, två meter lång och stark. Så han tog jobbet. – Det räckte ofta med att jag bara visade upp mig så blev det ganska lugnt. Och blev det inte lugnt fick han försöka prata. Daniel tyckte aldrig om att provocera. – Jag försökte resonera med folk. De flesta kände man ju och jag hade inte råd att bli ovän med dem. Jag skulle ju träffa dem på byn sedan. Någon gång räckte inte resonemanget. En kväll fick han bära ut fem, sex överförfriskade karlar från dansbanan. – Jag reste upp dem efter något träd där utanför. Sedan fortsatte dansen. Lång-Daniel blev kvar i 42 år. Stromboli och andra dansbanor. Till slut även Storsjöyran. Vi åkte tillbaka till Stromboli tillsammans. Jag frågade om han blev nostalgisk när han gick omkring där igen. Daniel tittade ut över den gamla dansbanan. – Nej. Var sak har sin tid. Det där är passerat. Men vaktandet hade betytt mycket. Daniel hade levt ensam och arbetat hemma på gården. Danskvällarna blev hans väg ut i världen. – Att vara ordningsvakt innebar att jag träffade människor. Nu behövde han inte längre hålla ordning på några dansbanor. Han hade kören. Hällesjö/Håsjö-kören skulle öva samma kväll. Daniel såg fram emot det. Det var kanske ganska typiskt för Lång-Daniel. I 42 år hade han sett till att andra kunde dansa. Nu skulle han iväg och sjunga.