Med egna ord
Jag har egentligen aldrig varit särskilt bra på att åka raka vägen.
Det har blivit många omvägar genom åren. En grusväg som såg intressant ut. Ett hus där det lyste i ett köksfönster. En människa vid en postlåda. Något som flimrade till i ögonvrån och fick mig att bromsa, backa och kliva ur bilen.
Och ganska ofta fanns det en berättelse där.
I 44 år arbetade jag som journalist och fotograf, större delen av tiden på Östersunds-Posten. Jag har skrivit om det stora och det lilla, om glädje och sorg, vardag och dramatik. Jag har träffat kungar och skidkungar, ministrar och original. Men framför allt har jag mött alldeles vanliga människor.
Fast efter alla dessa år är jag inte längre säker på att det finns några alldeles vanliga människor.
Det är nog det journalistiken har lärt mig.
Bakom nästan varje dörr finns en historia. Ibland behövs bara en fråga. Och sedan en till. Och framför allt förmågan att vara tyst och lyssna när svaret kommer.
Jag har alltid tyckt om den sortens journalistik. Att åka ut utan att riktigt veta vad som väntar. Blocket i fickan och kameran över axeln. Att komma hem några timmar senare med en berättelse jag inte visste fanns när jag åkte.
Bilderna har varit lika viktiga som orden. Kameran har följt mig genom hela yrkeslivet och blivit ett sätt att minnas sådant som annars hade försvunnit. Ansikten. Händer. Köksbord. Byar. Arbetsplatser. Människor mitt i sina liv.
