Brevet från morfar

Gunnar Andersson läser för första gången det brev som hans morfar, som han aldrig träffat, skrev som avsked till Gunnars mormor för mer än 80 år seda.

Det började över en lunch i Krokom. Gunnar Andersson och jag pratade om allt möjligt när han plötsligt sa: – När jag växte upp hette jag Blondin. Blondin? Namnet väckte ett minne. – Hade du en släkting som hette Karl Albert Blondin? Gunnar tittade på mig. – Jo. Det var min morfar. Jag hade stött på Karl Albert i arkiven. En rallare, agitator och versmakare som Gunnar nästan ingenting visste om. Men jag hade något annat också. Ett brev. Några veckor senare åkte vi tillsammans till Faxan. Där räckte jag Gunnar en avskrift av de sista rader hans morfar skrivit, 80 år tidigare. Han satte sig ensam i gräset och läste. – Det är som att han plötsligt blev en människa. En gammal man på ett papper. Ett barnbarn i gräset. Nu hade de åtminstone mötts.