Brevet från Raftälven

Alex var 14 år när han skrev till tidningen om livet hemma i Raftälven. Jag blev nyfiken och åkte dit – och mötte en pojke som redan visste var han hörde hemma.

Det började med ett brev till tidningen. Avsändaren kallade sig ”Älgdräpar'n”. Han var 14 år. I brevet berättade Alex om livet hemma i Raftälven. Om skogen, jakten, hundarna och farfar. Om hur bra han tyckte att det var att växa upp i en liten by mitt i Jämtland. Jag blev nyfiken. Så en grå vinterdag åkte jag till Föllinge och hämtade honom efter skolan. Alex stod redan och väntade utanför Cederbergsskolan. Sedan körde vi den där milen hem till Raftälven. Granskogen flimrade förbi utanför bilrutorna. – Vad tror du att du gör om tio år? frågade jag. Alex funderade inte särskilt länge. Han skulle bo kvar i byn. Ha hundar. Jaga. Hugga ved. Och jobba i skogen. – Jag ska köra skogsmaskin. Det fanns en självklarhet i hans svar som jag tyckte om. När vi kom fram visade Alex mig sitt Raftälven. Skrotbilarna nere vid Sandvikssjön. Hundarna. Skogen. Och så farmor Gunn och farfar Gunnar. Efter skolan brukade Alex gå dit. Först fika. Sedan kanske en tur med hundarna innan han och farfar startade vedklyven. Det var hans vardag. Och hans lyx. Farfar lärde honom skogen och berättade historier från förr. Om timmerskogar, flottning och människor som levt där långt före dem. Tre generationer stod tillsammans ute på gården. Jag började förstå brevet. Jag frågade Alex om han aldrig längtade någon annanstans. Till stan. Till fler människor. Till något större. – Nej. Sedan förklarade han: – Det är mitt ute i skogen och långt från vägar och trafik. Det är det som är livet. Då mår jag bra. Han var 14 år. De flesta av oss använder en stor del av livet till att försöka komma på var vi hör hemma. Alex hade redan bestämt sig. Raftälven. Härifrån tänkte han inte flytta.