Man har gjort det man ska

Anna skulle fylla 105 och ville egentligen inte vara med i tidningen. Men snart satt vi där och pratade om ett långt liv – och om att ha gjort det man ska.

Hissen kommer inte. Så jag tar trapporna. När jag når femte våningen i höghuset i Lugnvik står jag en stund och flåsar innan jag knackar på hos Anna Palmqvist. Hon ska fylla 105 år. Själv känner jag mig betydligt äldre just då. Anna släpper in mig. Vi står vid köksfönstret och tittar ut över Östersund, Storsjön och Frösön. – Du vet, jag kommer från ÖP och skulle vilja intervjua dig inför födelsedagen. Anna slår ut med armen. – Näe, je vill inte va me i tininga igen. Je ha vö mä alldeles för mång gånga. Sedan sätter vi oss ändå. Och ett helt liv öppnar sig. Anna föddes 1912 i ett torp i Valsjöbyn. När hon var sex år dog både hennes mamma och pappa i tuberkulos med bara några veckors mellanrum. Barnen skingrades. Anna hamnade hos fosterföräldrar i Häggsjövik. På vintermorgnarna gick hon först i ladugården och sedan tre kilometer till skolan. Maten hade hon i en flaska som kunde vara frusen när hon kom fram. Som 18-åring blev hon piga. – Jag hade så smala armar att de undrade om jag skulle klara mjölkningen. Det gjorde hon. Lönen var 15 kronor i månaden. Sedan kom John. De fick fem barn och levde sitt liv i Häggsjövik. Men 1953 omkom John i en olycka på Skärvångssjöns is. Anna blev änka. Och fortsatte. Hon arbetade. Tog hand om barnen. Blev bytelefonist. Passade barnbarn och barnbarnsbarn. – Vi har haft mycket mösamt, men det har gått bra ändå. Nu är hon snart 105. Jag säger att jag bara tänkt skriva lite om henne. Så här lite. Jag håller tummen och pekfingret tätt ihop. Anna går med på det. Men jag tänker att ingen tidning i världen egentligen rymmer ett människoliv på 105 år. Vi sitter tysta en stund. Klockan på väggen tickar. Till slut frågar jag om det fortfarande finns något hon ser fram emot. Anna funderar. Sedan säger hon: – Det enda man ser fram emot är ju att man får lämna jordelivet. Jag tittar på henne. – Är det så? – Ja, det skulle vara skönt. Man har gjort det man ske. En liten paus. – Lite väl det också. Vi skrattar tillsammans. Och där sitter hon. 105 år av arbete, sorg, barn, kärlek och vardagar. Fortfarande med glimten kvar. Man har gjort det man ska. Lite väl det också.