Bara vikarien blev kvar

Svenne Hedlund var känd sångare och flickidol under sin tid i popbandet Hep stars på 1960-talet. När han mer än 50 år senare åkte runt ensam i landet och spelade gamla hits fick jag en intervju med honom i Östersund.

Jag träffar Svenne Hedlund i hotellvestibulen på Grand i Östersund. Han är 68 år, sitter tillbakalutad i en fåtölj bland norska shoppingturister och ser ganska nöjd ut med livet. – Läget? – Det är bra. Jag jobbar på. En gång var han flickidol på riktigt. Hep Stars. Hundratals spelningar. Skrikande tonåringar. Hits. Folkparker. Ett Sverige som sjöng med. – Är du lika eftertraktad i dag som när det begav sig? Han tittar på mig. – Hur då? Som på Hep Stars-tiden? Sedan ler han. – Nej, det är ju inte direkt hysteriska 14-åriga flickor jag sjunger för längre. Nej. Tiden har gått. Men Svenne sjunger fortfarande. Inte för att hålla fast vid något som varit, får jag känslan av, utan för att det fortfarande är det han helst vill göra. Och egentligen började allt av en slump. 1964 ringde organisten i ett ganska okänt band och undrade om Svenne kunde hoppa in eftersom deras sångare var borta. – När då? frågade Svenne. Nu direkt. Så han hoppade in. Bandet hette Hep Stars. Sedan gick det som det gick. När vi sitter där nästan 50 år senare konstaterar Svenne att alla ur den ursprungliga uppsättningen försvunnit. – Det är bara jag kvar. Jag tittar på honom. – Bara vikarien alltså? Han skrattar. – Ja, så är det. Vi går ut i den frostiga Östersundseftermiddagen. Svenne ska hitta en bankomat och jag följer med längs Prästgatan. Folk tittar. De känner igen en kändis. Två kvinnor kommer gående. De passerar Svenne, stannar, vänder och går tillbaka. – Får man ta ett foto när det är en kändis i stan? – Javisst, säger Svenne. Jag tar bilden. Sedan börjar en av kvinnorna sjunga: – En bang, en boomer, boomerang... Och så går de tillsammans bort längs Prästgatan i det grå novemberdiset. Flickidoler kommer och går. Ibland blir vikarien kvar. Svenne Hedlund gick bort 2022, 77 år.