En onsdagskväll med epagänget

Det är onsdagskväll i Änge. Tim Stefansson och flera andra epa-förare samlas på planen mittemot infarten till Ica där bussarna brukar stanna.

Det är onsdagskväll i Änge. På planen vid busshållplatsen står några epatraktorer. Musik hörs. Några ungdomar hänger runt en röd flakbil. Jag går fram. – Vad gör ni i kväll? De tittar på mig. – Vi ska på Kafé traktor i Ede. Sedan börjar de berätta. Om eporna. Musiken. Kompisarna. Och om att det egentligen inte finns så värst många andra ställen att vara på. – Vi sitter bara och pratar. Det finns som inget bättre ställe att stå på än här. De är där ofta. – För ofta. Egentligen varje kväll. Hemma hos någon? Jonathan Säterhall svarar. – Nej, det är inte så många som vill ha hem 10–15 stycken varje kväll. Under tiden kommer fler. Några tjejer. Ett gäng på mopeder. Ännu en epa. Kerstin Bäckebjörk sitter i en högerstyrd epatraktor importerad från England. Jag tror först att hon sitter på passagerarsidan. Det gör hon inte. – Jag har egen bil. Den är högerstyrd. – Hur är det att köra från höger? – Det känns som vanligt. Fast kanske lite häftigt. Hon säger att det bästa med epan egentligen är ganska enkelt. – Det är bara roligt att kunna ta sig till ställen och vara med kompisar. Det är mysigt. Snart är de ett femtontal. Sedan drar de iväg mot Ede. Först mopederna. Sedan de stora flaktraktorerna. De mullrar till. Mycket väsen för lite ull. Som EU-mopeder som gått på gym. På några sekunder är jag ensam kvar vid busskuren. Jag ser de röda baklyktorna försvinna bort genom Änge. Det är lätt att ha åsikter om ungdomar. Svårare kanske att komma ihåg hur det var att vara en. Och någonstans där borta, på väg mot kaffe och kompisar i Ede, åker faktiskt Offerdals framtid. Som en av dem själv uttryckte saken: – Här blir man kvar. Inte flyttar man härifrån inte. En liten paus. – Här finns ju så mycket att sladda på.