Lova dansar på Jämtlands tak

På en sprucken uterink i Aspås tränar 17-åriga Lova ensam under stjärnhimlen. Här, mellan snövallar och fjälljus, finns bara hon, skridskorna och nästa rörelse.

Det är mörkt i Aspås. Kallt också. I ett skogsbryn högt uppe på åsen ligger en liten uterink nedtryckt mellan snövallarna. Och där ute på isen dansar en ung kvinna. Ensam. Vita skridskor. En strålkastare. Stjärnhimmel. Skären rispar genom den skrovliga isen. Allt annat är tyst. Jag stannar. Det är 2021, men bilden skulle lika gärna kunna vara från 1961. – Ursäkta! Hallå! Har du tid en stund? Lova Nordin glider fram till sargen. Hon är 17 år och har åkt konståkning sedan hon var tre. Vanligtvis tränar hon inne i Östersund, men när hallarna stängdes på grund av pandemin började hon återvända till den gamla uterinken hemma i Aspås. Isen är sprucken och ojämn. Det blåser. Förhållandena är egentligen ganska usla. Lova åker ändå. Hon snurrar. Hoppar. Faller ibland. Reser sig. – Man blir aldrig klar. Det är kanske därför hon tycker så mycket om det. Varje vardag tränar hon före skolan. Sedan igen på eftermiddagen. Däremellan ska gymnasiet, läxorna och resten av ett 17-årsliv få plats. Men ute på isen försvinner allt annat. – Jag tänker bara på nästa rörelse. Mina kompisar kanske kopplar av med datorspel. Jag gör det när jag åker skridskor. Sedan åker hon ut igen. Jag står kvar med kameran och frusna fingrar. Långt borta lyser Bydalsfjällen. Mellan furustammarna syns ljusen från skidskyttestadion. Och över Åreskutan ligger månen tillbakalutad som ett kommatecken i en ännu oskriven text om universum. Mitt i allt detta fortsätter Lova sina varv. Ensam på den skrovliga isen. Drottningen av Aspås. Dansande på Jämtlands tak.