Lilla stugan vid vägen

Ibland har jag bromsat för sådant som andra kanske bara kör förbi. En liten sliten stuga, en vattenpöl – och spåren av ett liv som en gång levdes där.

Jag har passerat tusentals sådana här stugor genom åren. Små. Grånade. Lite på sned. De har stått där längs vägarna genom Jämtland, ibland så ensligt att man undrat vem som en gång valde just den platsen. Oftast har jag kört förbi. Ibland har jag bromsat. Klivit ur bilen med kameran och stått där en stund. Den här stugan hade sett sina bästa dagar. Virket var grått och väderbitet och framför den låg en vattenpöl. Men just den dagen låg vattnet alldeles stilla. Och där fanns stugan en gång till. Lika liten. Lika luggsliten. Fast upp och ner. Jag tog bilden och körde vidare. Någon historia fick jag aldrig veta. Men kanske är det också en historia. Alla dessa små hus längs vägarna. Alla människor som en gång öppnat deras dörrar. Och allt det som landskapet minns när människorna har slutat berätta.