Det är tidig is på viken i år

En tidig is på Krokomsviken. En skymningspromenad i barndomsbyn. Mer behövs inte för att ett halvt sekel ska försvinna och pojken med den svarta toppluvan plötsligt vara där igen.

Tidigt i december. Jag går genom Krokom i skymningen. Nere på Krokomsviken håller isen på att lägga sig. Och plötsligt får jag en sådan där förejulkänsla. Jag ser en pojke framför mig. Svart toppluva. Blå täckjacka. Grå skidbyxor. Afterski på fötterna. Året är 1966. Sista skoldagen före jullovet. Chokladsoppa till lunch. Roliga timmen. Tack och adjö fröken. God jul! Stolen upp på bänken. Sedan ut. På Krokomsviken har den första tunna isen lagt sig och snart pågår en spontan hockeymatch. Livsfarligt, förstås. Men sådant tänkte vi inte på. Vi spelar oss svettiga och rödblommiga. Pucken far ut mot det öppna vattnet och någon våghalsig lägger sig ner på magen, sträcker klubban framför sig och rafsar åt sig den. Det går väl. På hemvägen är jag genomblöt. Lovikavantarna är våta och fingrarna värker av kyla. Jag sparkar hem längs Offerdalsvägen genom snöfallet. Skridskorna dinglar från sparkhandtaget och mellan gatlyktorna försöker pojken köra ikapp sin egen skugga. Där framme. Sista huset på vänster sida. Hemma. Vattenelementet i farstun är varmt. Jag lägger de värkande fingrarna mot det. Sakta kommer livet tillbaka. Från köket lyser det. Radion står på. Pekka Langers frejdiga röst. Mamma går mellan bakbordet och ugnen. Det doftar bikarbonat och smält smör. Kaveldansen går. Fröken Fräken. Tiotusen röda rosor. Sedan hockey från Moskva. Tre Kronor spelar i Izvestija-turneringen och jag ställer mig på en stol med örat intill den gula bakelitradion på vägghyllan för att höra bättre. Och Honken räddar. Jullov. Julbak. Hockey. Lycka. Jag står där igen mer än ett halvt sekel senare och tittar ut över Krokomsviken. Vattnet fryser. Det blir tidig is i år. Och någonstans där ute åker fortfarande en liten pojke i svart toppluva efter pucken. Julen är här.