Alice och gammelmormor

Det var ett rörande möte. Frida, 93, och dotterdotterdottern Alice, 11, omfamnades i en stor, varm kram. ”Men så roligt, vad glad jag blir, och så stor du har blivit!”

Det började med att Frida, 92 år, kom fram till mig på Blomstergården i Krokom och berättade att hon brukade läsa det jag skrev. När jag åkte därifrån undrade jag vem hon egentligen var och vilka berättelser hon bar på. Några dagar senare kom ett mejl. Från Alice, elva år. Frida var hennes gammelmormor och Alice hade intervjuat henne om hennes liv. Snart satt vi tillsammans på Blomstergården. När vi började prata om Fridas barndom hände något. Minnena kom tillbaka. Vägarna, gårdarna, människorna – och sådant hon burit med sig sedan hon var barn. Där satt de. Frida, 92. Alice, elva. Nästan ett helt människoliv mellan dem. Innan vi gick tittade Frida på Alice. – Man tycker att hon ska få nyttja den där gåvan att skriva. Det hoppas jag att hon gjorde. För någon måste berätta. Och någon måste lyssna.